The best things in life are free

Läste just ett blogginlägg som gjorde mig lite inspirerad. Särskillt med tanke på at jag just nu är HELT PANK. BROKE.

Det allra bästa sakerna här i livet kostar faktiskt inte skjortan. Livet kan vara livsbejakande, underbart, lärorikt, filosoferande och utvecklande, vackert och miljöbra helt gratis.

Här kommer en liten lista på vad som gör min värld lite vackrare.

Kramas
Ligga i gräset och kolla upp i trädtopparna
Kolla på molnen
Studera stjärnorna
Se en soluppgång från ett lite för högt hustak
Bada i havet
Dansa i regnet!
Känna doften av våt asfalt
Plocka bär
äta bären
Göra en blomsterkrans
kyssas
Skratta
Skapa
Dagdrömma


Tumblr_m2495feyy91qhwidio1_500_large

Oh you wonderful things

I dag har verkligen inte varit min dag. Började med ett inre sammanbrott, somnade sedan under en provgenomgång, kämpade mig igenom idrotten och somnade igen på pendeltåget. Ändå sov jag bra i natt.
Har suttit på körskolan och pluggat teori och nyss kom jag in från en promenad med hunden.
Min dator pajade i en försenad rusningstrafik i går också.. alla mina halvfärdiga skolarbeten, borta!
Den brutala huvudvärken är ett fakum.

Men trotts att jag bra vill slänga mig på sängen och nästan dö så tänker jag inte ge efter för frestelsen.
I stället tänker jag bara tänka på hur gott det luktar ute, för det gör det verkligen! Det är vår i luften och även om jag tycker synd om alla pollen-allergiska stackare så kan jag inte låta bli att njuta.
Jag tänker tänka på mina söta småsyskon, goa föräldrar, jobbiga farsa och min underbara pojkvän.
På vitsippsbuketten som sår i en vas framför mig och på min bästa vän.
På mitt underbart stökiga rum, mina nya byxor och min mjuka säng som jag älskar.
Jag ska tänka på soliga dagar och på sommarstugan, båten och att spontanbad i sjön. På lägereldar, på sommaren och på allt annat bra som väntar bara jag står ut ett par månader till.


Peace


Att skiljas åt

Det slog mig just som en sten i magen, hur mycket jag faktiskt fäst mig vid denna lilla krabat som just nu sitter och hickar i mitt knä, samtidigt som han tuggar på snörena på min munktröja.
Den lilla grabben som kissade på mig i går när han skulle få en ny blöja.
Den lilla "limpan" som inte väger mer än 7 mjölkpaket.
Mot alla ods har han nu fyllt 1 år och allt han gör är att skratta. Konstant.
Vad skulle jag ta mig till om denna lilla helt plötsligt försvann ut mitt liv? Jag vet inte.
Älskade bror

Nån annan, som jag faktiskt inte ens haft chansen till att hålla om på 3 månader (jag vet, hur överlevde jag?), han kommer hem i morgon.
Tänk att dagen ändå kom(mer). Ett tag trodde jag nästan inte det.
Miss you!


På en plats du inte vill vara

Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande. Mardrömmar har jag alltid haft, så länge jag minns. Men det här slår alla befintliga rekord.
Om jag vaknar av en mardröm brukar jag gå upp, gå på toa eller dricka ett glas vatten. Detta gjorde jag även i natt. Flera gånger.
Problemet var bara att jag i timmar låg och liksom vandrade ut och in ur nån slags marrömsvärld. Jag behövde inte ens somna om och börja drömma igen. Nej så fort jag stängde ögonen så var jag där. I det svartvita mardrömslandet. Det var som om jag både kämpade för att hålla mig vaken och för att somna samtidigt.
men så fort jag faktiskt var påväg att somna på riktigt så lyckades jag gång på gång väcka mig själv av nåt slags halvhjärtat skrik eller rop. Rop på vad? på vem? Hur kan jag inte lyckats väcka någon?

Inte kan jag varit hög? Men vad hände? Ibland kunde jag inte ens skillja på om jag låg i min säng eller var i en dröm.

Så låg jag i alla fall och kämpade med mig själv, fram och tillbaka ur verkligheten. Hela natten.
Vid halv 3 gav jag dock upp en stund. Gick upp, tände lamporna, öppnade fönstret och satt och frös en stund som för att skaka av mig allt. Där satt jag och såg klockan bli 3, 4, kanske till och med 5? Men nån gång måste jag ha somnat, med lampan fortfarande lysandes. För jag vaknade av veckarklockan och fågelsång.


Something is wrong

Jag minns när jag kunde klara mig på att sova i 6 timmar och tyckte att min pojkvän var knäpp för att han ville sova 10.
Så nu förstår jag inte riktigt vad som händer...Jag kan inte hålla mig vaken på kvällarna längre. Och jag som alltid varit en "nattuggla"!
I går gick jag t.ex. och la mig halv 9 på kvällen. 20:30! Jag sov nästan 11 timmar men kan ändå knappt hålla ögonen öppna nu. 21:25. inte särskillt mycket. Jag börjar efter lunch i morgon, så jag kan ju tekniskt sett vara uppe hur länge jag vill... men icke. i praktiken kan jag inte vara vaken så länge jag vill. För min kropp vill inte.

Bebis vägrar dock att sova och farmor och moa sitter i köket och spelar kort. Mysigt :)
Själv ska jag nog ta o leta mig till sängen trotts allt. ;)


Inspirerad

Okej, det är dags att göra skillnad!

De flesta har väl hört om den här KONY-filmen. Säga vad man vill om den... jag blev i alla fall väldigt inspirerad och tänkte "o va bra", startade en grupp på facebook om att vara med och stötta den 20 April, och genast där började både possetiva och hatiska kommentarer strömma in.
Nej, jag kan inte säga att jag vet ALLT om den organisationen. Nej, jag har inga garantier för att allt är sant. Nej, jag stödjer inte krig och Nej, jag vet inte om den är bra eller dålig.
Alla människor runt omkring fick mig att tvivla.. fick mig att tappa greppet om vad som egentligen går att lita på. Om vad som är sant. Eller för bra för att vara sant.
Men vad är det egentligen som räknas? Hur många procent av intekterna som går till hjälp eller hur många kronor den där filmen kostade?

Det som spelar roll för mig är att jag, som som många andra blev inspirerade till att göra skillnad. Inte bara för barnen i afrika utan också på andra ställen i världen. Varför inte börja här och nu?
En vän till mig skrev nyss något väligt bra. Han skrev något om också filck mig inspirerad. Inspirerad till att göra skillnad och inte att bara på att gnälla på de som inget gör.
LÄS DET HÄR!

Du kan skriva "jag bryr mig inte". Men jag bryr mig och det kommer du ALDRIG att kunna ta ifrån mig.
En sak som dock är säker är att vi måste gå tillsammans om vi vill ha en förändring. Det hjälper inte att gnälla på vad andra gör, om man inte gör nåt bättre själv.




Men man får inte tänka så

Det är mycket man inte får. Det är också mycklet jag skiter i.

Jag funderar, men jag vet att det vore idiotiskt.. Inte kan man väl inte bra göra så? Men inte kan man väl heller inte bara leva ett helt liv som nån annan vill.. Inte kan man väl.. Det är mycket man inte kan.
Det är mycket jag tänker.
Det är mycket jag vill.

Vem bestämmer egentligen vad man får och inte får göra? Vad jag kan och vad som är omöjligt? Vem bestämmer vad som vore idiotiskt och vem i hela friden bestämmer över mig?


Maybe I don't have a left brain...

Kom hem nyss för att jajg tänkte jag skulle gå och lägga mig tidigt för en gångs skull. Kan behövas! :)
Dock var jag ju självklart tvungen att surfa på vårat kära och otroligt sömnslukande och dödliga internet först...
Hittade en riktigt cool bild av Fernando Bari. (har ingen aning om vem snubben är, men bilden är avesome) Synd att man inte kan se vad det står för att allt blev så litet! Eller kan man?

Jag kom hur som helst fram till att jag förmodligen inte har nån vänsterhjärna...

(om ni lyckas läsa vad som står så är jag väl just nu inte så mycket av en högerhjärna heller...) men jag är hällre "everything I wanted to be" än "I know exactly who I am"
Sanningen är nog ändå att man trotts allt behöver båda halvorna... kanske därför jag är som jag är.


För att saker förändras

Ingen av oss drömmer inatt  - Jag sitter och skriver, du gör annat.
..och allt som var på riktigt känns på låtsas nu.






weheartit

Morgonkaffet

Jag har kommit fram till att morgonkaffet nog är den alltid fasta höjdpunkten på min dag. Alltid. det spelar ingen roll om man dricker det klockan 07:oo eller 11 på eftermiddagen. Morgonkaffe är morgonkaffe.
Det ultimata är väl att få ha tid att dricka vid köksbordet med mysigt sällskap, Men jag njuter i fulla drag även måndag-fredag då jag har med mig en stressig termosmugg på pendeltåget.

Har du nån såndär återkommande liten höjdpunkt i din vardag som du inte skulle kunna leva utan? I så fall vilken? :)


Farewell, I'll see you soon

Kom hem från Arlanda för lite drygt en ich en halv timme sen. Det blev ett lite jobbigt farväl och nu vet jag inte vad jag ska göra annat än att sitta här. Men vad annars kan man vänta sig?
Vi ses om 3 månader.
Du kommer ju tillbaka!... Det känns bara inte så just nu. Hoppas att du har det bra. Önskar dig alla äventyr i världen, men snälla, kom hem i oskadd.
Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vi ses.


Ja, detta silverhjärta har pojken min gjort själv. Grabbens morfar är silversmed. Jag ska ha det på mig hela tiden tills du kommer hem. Jag vägrar tappa bort det!

I en ogenomtränglig ström

av smått apatiska människor.

I morse försov jag mig en halvtimme och fick därför ta en halvtimme senare buss. Det var mer människor på bussen, tåget, på centralen och i tunnelbanorna. En fördel med att behöva åka tidigt i vanliga fall.
T-centralen (stockholms central) Var full till sin bristningsgräns och man hade inget annat val än att låta sig slukas med i den ogenomträngliga ström av morgontrötta (robotar, zombies eller vad ni nu vill kalla dom/oss) människor som heldlöst forsade fram tills den var illa tvungen att stanna till vid spärrarna.
     väl framme vid tunnelbanespåren ställde jag mig systematiskt och inprogramerat på den plats jag alltid ställer mig. Som vanligt ca 3 min innan tuben anländer. Det var tjockt med människor - som vanligt vid den där tiden, men mer än när jag vanligtvis åker -. Dock hade jag lyckats på något mirakulöst sätt att få en plats längst fram och jag tänkte "den här kommer jag nog med!"
Självklart blev det som vanligt kaos när tuben anländer och folk tycker på från alla håll som om de kämpade för sina liv och just den här tunnelbanan var den enda som kunde rädda dem ur knipan.
     Jag insåg snabbt att jag inte hade en chans att komma med när någon var tvungen att fastna i min ryggsäck och människor strömmade in framför mig från alla tänkbara håll. Jag tänkte lungt att "jag får väl backa mig ut och ta nästa tunnelbana då man slipper trängas så" MEN där stod jag mitt i dörrhålet och kunde varken ta mig in i den kompakta massa av nybajsade morgontrötta zombies eller ut till den lite mindre, men lika kompakt sammanpressade massa av zommmbies som ville på just den här vagnen. jag försökte göra mig hörd och sa att det var FULLT och att jag tänkte ta nästa men folk fortsatte för gäves pressa på som om de trodde att det hade en chans att komma med.
Tro mig, om inte ens jag som redan stod med halva kroppen inne kom in i vagnen. DÅ GÖR INTE DU DET HELLER! 
     Jaja, hu somhälst så stod jag där när den röda lampan började blinka och dörrarna stängdes. Som ett lakan i en mangel satt jag fast och kände att jag fick lite panik... Dörrarna stängdes och öppnades, baknade och bankade som om jag skulle försvinna då, men folk vägrade ju att flytta på dig så jag satt fortfarande fast!!!! fast fast fast.
IDIOTER.
Ut kom jag inte i alla fall. Någon pressade in mig i sista sekunden och dörrarna stängdes än en gång. Den här gången med hela mig på insidan. Där stod jag, pressad mot rutan och jag nästan flög ut på nästa hållplats.
Visst är folk gulliga? särskillt Stockholmare. Alltid lika obrydda och patetiska. (ja jag är från stockholm själv)





Forever unfinished

Jag sitter i mitt rum, på en stol, lyssnar på coldplays nya skiva, önskar att jag var nån annan och väntar på att färgen ska torka. Än en gång har jag gett mig på att måla en ny tavla. Och hur dumt är väl egentligen inte det?
Antagligen kommer väl även denna halvskapelse bli liggandes i högen bland alla de andra forever unfinished tavlorna/teckningarna.
Jag önskar ibland att jag var någon annan. Att jag var någon som för en gångs skulle kunde göra klart vad hon en gång börjat på. Göra rätt från början och göra klart.
Men jag är inte hon. Kommer aldig att bli.


Farväl

Jag kom just hem ifrån Georg. Om 3 timmar börjar jag skolan.
Sitter ensam i köket och lyssnar på Thåström. Skogen står i brand och snart åkter jag. Snart åker Du.


I've got soul...

...and maybe I'm a soldier.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga.. Ibland får man verkligen kämpa för.. Ja för vad nu är värt att käma för, Och även om man inte riktigt vet vad man vill så kan man ju inte bara ge upp. Eller?
Det känns som att livet ska vara så --- komplicerat hela tiden. Ska det aldrig bara få gå bra? Ska man aldig få ha en alldeles jättebra da'?
En bra sak är ju i alla fall att det inte regnar längre. Det ser faktiskt ut som om solen skiner där utanför. Kul för den, den som snart ska gå ner ändå.
Jag har tragiskt nog stängt in mig på mitt rum och nu sitter jag här, ensam med mina högtalare och känner att jag borde göra något mer betydelsefullt... Men jag pallar inte bry mig. Kunde inte ens svälja maten. fast att den var så god.
Matteprov har jag i morgon också.. jag ligger ca 5 sidor efter. Det tänker jag inte heller bry mig om nu. Fast det är ju inte sant, för allt jag egentligen gör är att jag tänker. Jag tänker och tänker.

Vad jag kommer fram till är att vi lever i en (sjuk) värld och att allt egentligen handlar om siffror.

* Mer text under klippet


Det var också två skottlossningar här i går kväll.. I norrbacka blev en man sjuten till döds och senare tog den Nationella Insatsstyrkan den misstänkta i Valsta. De hittade också en mördad kvinna ute på en åker i skepptuna.
I dag har de också hittat en 8-åring och en 4-åring döda i vattnet vid munkholmen. "det tyder på brott"...
vad hände med det mysiga lilla sammhället där jag växte upp? Allt sket sig.

The time of Elvis and Cash

Ibland undra jag om jag är född i fel tid.
Inte för att jag har något emot Lady gaga och oskar Linnros, och inte för att jag inte också lyssnar på nyare musik som Kings of leon, the killers, coldplay, john mayer, oskar och maggio m.f. Faktum är att jag faktiskt inte alls lyssnar på t.ex. Elvis särskillt ofta, men det känns änndå som att jag så sjukt gärna skulle leva på 60-70-talet! Visst har jag det väl bra nu också, jag säger inte det. Men känns det inte som att det skulle varit så mycket roligare att ha levt förr. Tänk att ha levat på The beatles tid liksom! :O

(en del av) The rolling stones


Elvis Presley


The beatles


Självaste Johnny Cash


Eller hade det inte varit Awesome att vara Hippie?!
Lina (jag) (bilden tagen av Noah Agemo)

Musik ♥

Det är skillnad på att lyssna på musik och att faktiskt verkligen HÖRA musik. Jag älskar att bara ligga på den lurviga äckelmattan i mitt rum och bara ta in varenda ton, takt och instrument.
Jag tror faktiskt att det var min vän Sebbe - som nu har flyttat till Australien som lärde mig. Vi brukade åka i hans bil och han stannade alltid upp och sa "väntavänta! lyssna på exakt det här, lyssna på det och det och det.., LYSSNA på hur det låter och hur allt smälter ihop.."

Jag förstår inte hur männsikor kunde klara sig utan musik förr.
Det har varit en sååån lång dag i dag, och jag har väl sovit ca 4 timmar i natt.. Då är det ganska skönt att bara släppa tankarna och känna in musiken. Underbart. :)



Nu är det slut.

The end of this chapter.
   Den här sommaren har susat förbi så fort! Tjoff så var den borta. Jag är ändå tackasm för att jag har hunnit göra en hel del och jag tackar er alla mina underbara vänner som gjort denna sommar till vad den har varit.
Men nu är det dags att ta tag i saker och ting. I morgon börjar verkligheten.

Jag kom just hem efter att ha spenderat mina sista timmar som fri människa med mina kära vänner och nu sitter jag , och för stunden är det just det som är verkligheten. - Att allt kommer att bli jättebra. Kanske byter jag till en annan skola, börjar i ännu en ny klass. Kanske kanske. Just nu vet jag inte, men jag orkar inte grubbla på det nu. :)

Tack och hej Sommaren! Tack för alla fina stunder och alla stunder av total panik. Tack för alla fina minnen och de minnen jag helst inte vill minnas. Tack för allt. Alla erfarenheter, glädjeämnen och sorger. Tack tack tack.
(oj nu blev jag visst lite sentimental!)


Let's just go walking in the rain

Bestämde mig för att gå hem från Stationen i dag. Det går ju ändå bara en buss i timmen nu för tiden och den orkar man ju inte vänta på! Så Jag drog på mig min lilla grå, stickade kofta, snodde en halsduk/sjal som en luva runt huvet, krängde på mig ryggsäcken och klev av bussen, ut i ösregnet. Vid stationen, KC och den där lilla puben var det en del folk, men restan av gatan låg öde och tom som aldrig förr. Antar att folk inte vågar sig ut när det regnar. Jag trodde att jag skulle frysa, men det gjorde jag inte.
Jag bara gick där, helt för mig själv som en liten ensam filur i mina nya strumpbyxor, min halsduk och min lilla söta ryggsäck (som jag ÄLSKAR) från London.
Det var helt enkelt bara de lysande gatlamporna, vägen och jag.
Då och då svichade en och annan bil förbi, men annars så var det bara smattret och droppandet av regnet som hördes.

Halsduken orkade jag inte har runt huvudet särskillt länge, så när jag kom hem och tittade mig själv i spegeln som sitter i hallen, blev jag inte särskillt förvånad över att jag såg ut som en nybadad katt. Haha vattnet droppade om mig och mina fina glasögon immade igen så att det blev omöjligt att se något över huvud taget.
När jag kommit in och dragit på mig en stor tjocktröja så tog jag med mig en filt och satte mig i hängmattan under althantaket och pratade i telefon en stund. NU sitter jag och torkar håret i köket och jag tror nog att det är dags att gå och lägga sig snart.

Men dit jag ville komma med allt det här, gott folk. DET är
att man borde ta regnpromenader så mycket oftare än man gör! Kanske var det fina i det hela att det var så tyst och öde, och att allt som lös var gatlaporna med sitt gula sken. Kanske var det att jag inte hade någon tid att passa och att det känndes som om jag var den enda levende personen på jorden.. Kanske var det just det som var hela grejen. Men i så fall var det värt det den här gången, och jag skulle verkligen inte bli ledsen om jag blev tungen att göra om det.


weheartit.com

Från soffa till soffa

Nu sitter jag hemma hos Ida, i hennes lilla hus. I hennes soffa. Innan satt jag hemma hos en annan kompis pratade. Ahhh! Men hur mycket man än pratar och diskuterar så känns det inte bättre! Snarare tvärt om. Det liksom bara ploppar upp fler och fler frågetecken...

Jag får liksom ingen ordning på allting.

snart börjar allt igen. Om 4 dagar börjar verkligheten och jag har ingen aning om hur jag ska göra. Vet inte vad jag vill med någonting längre. Varför lever jag?? typ.

Alltså jag sitter i en soffa med 3 andra personer. Jag hör vad alla säger, jag ser hur alla rör sig och ja, jag ÄR här. MEN jag bryr mig inte. VARFÖR BRYR JAG MIG INTE? När slutade jag att bry mig? Vad hände? Jag försvann..


Tidigare inlägg
RSS 2.0